Hantverkaren från Viken

Viken är en liten by med 4300 invånare belagd längs Skånes västkust strax söder om Höganäs, det kända keramiksamhället. Ganska ofta, när jag känner för att skryta lite extra om min uppväxt så brukar jag nämna att Rune Andréasson bodde i Viken (författaren som skrev Bamse). Det gick hem på den tiden jag gick på dagis, 20 år senare är det inte precis en raggningsreplik. Vi hade även världens äldsta frisörsalong som drevs av Göthe Svensson, frisör sedan 1934. Göthe var alltid så trevlig, jag tyckte väldigt mycket om att gå och klippa mig där, även om mamma fick klippa några hårstrån när jag kom hem... men det hörde till charmen.

Viken är ett fantastiskt ställe att växa upp på - jag och mina kompisar ägnade våra dagar till att bygga lådbilar, hemmagjorda smällare och raketer, anordnade krig med soft-airgun och ärt-snärt i Vikens hamn tills dess att en gammal tant trodde att vi hade riktiga vapen och polisen dök upp (singular; vi hade bara en polis). Vi lyckades rymma utan att åka fast... Efter det så gick vi hem till en kompis och fyllde en ICA-påse med is som vi hällde ut på studsmattan och hoppade på. Vem som fick idén eller varför kommer jag inte ihåg, det är ju inte så att det är skönt att hoppa på is... 

När jag blev äldre så blev jag alltmer uttråkad, visst, Viken är trevligt men det händer inte så mycket så att det stör... Grannens 5-åriga son körde dock bilen genom garageporten vid ett tillfälle, det tyckte jag var kul, grannen var inte lika glad. Jag kanske inte ska säga så mycket, vid samma ålder så släppte jag på handbromsen i en backe och hoppade snabbt ut ur bilen när jag insåg vad jag gjort - det small. Nåväl... Många år och en lång historia senare så fann jag mig i Stockholm och jobbade som säljare i IT-branschen. Jag har alltid haft en dröm om att få resa och uppleva olika säljkulturer och jag snubblade ganska tidigt in på det spåret - men någonstans längs vägen så föll jag tillbaka i min barndom från Viken, att syssla med dumheter och skapa något med mina egna händer. 

Jag ser mig själv som en väldigt passionerad person, mina vänner och familj tycker att jag är tokig för att jag har så mycket för mig - ett unikum, vilket leder oss in på varför jag startade Vikens Hantverkeri. Jag satt hemma en dag och fick för mig att jag ville lära mig att svetsa, så jag åkte och köpte en svets och satte igång med att göra mig första bord. Det blev inte bra... Sedan svetsade jag ett till, det blev inte mycket bättre... Nu är de möbler jag gör äntligen värda att sätta ett namn på. För att skapa en koppling till min uppväxt så är samtliga serier döpta efter gatunamn i gamla Viken. Det blir jobbigt om sortimentet skulle växa, det finns ju inte oändligt med gator i lilla Viken...

Så varför har jag gaggat om min uppväxt och inte mer om företaget i sig? Oavsett om det handlar om en affärsuppgörelse eller middag med vänner så är min målsättning alltid att förmedla min personlighet - med andra ord; mitt varumärke. Jag är dessutom så trött på all corporate bullshit som dyker upp på företags hemsidor nuförtiden; 
"Vi sätter kunden i centrum"
"Vi är bäst på det vi gör även fast vi gör precis likadant som grannen"

Jag är inte bäst på det jag gör och vem skulle skriva att de inte sätter kunden i centrum? Tanken är fin men den har tappat sin mening... Jag ville därför istället lägga tyngd på det som betyder något för mig - att förmedla en känsla. Jag älskar opraktiska människor som resonerar enligt följande kring deras val av inredning "Jag förstår att jag bor på 5:e våningen utan hiss och att betongbordet väger 250 kilo och suger åt sig fläckar... men det är snyggt!"

Inredning ska skapa intryck och fungera som sociala samlingsplatser, de ska representera vem jag är, vem du är. 
Nu vet du lite om mig... men vem är du? 

Carlo Andersson